Vecka 36 & massa klagande!

Igår intog vi vecka 36. (35+0) och en dag närmare förlossningen. Ingen är lyckligare än jag, men det känns ändå som en evighet dit. Speciellt i dessa smärtor som just nu är dygnet runt, alltid. 😞

Måttet på magen ligger långt över medel och har gjort i stort sätt sen ultraljudet. Redan där va bebis lite större än medel, men inte tillräckligt stor för ett tillväxtultraljud. Barnmorskan som jag går till har dock bokat en tid till läkaren som dem har där, Mats heter han. Har varit hos honom två gånger tidigare, och båda gångerna har han pratat om att han ska göra vad han kan gör att jag ska slippa gå över. För med de andra två har jag inte kommit igång av mig själv, utan jag har behövt bli igångsatt med båda. Läkaren som satte igång mig med Vincent sa att kroppen inte fattade att det var färdigt och att där är människor där förlossningen inte kan komma igång av sig själv.
Så det känns som att om jag ändå inte kan själv, kan dem ju lika gärna starta det någon vecka tidigare, inte sant?

Mycket tankar och funderingar, och nu har barnmorskan kommit fram till att det kanske va lika bra att jag fick komma in och göra ett ordentligt ultraljud & träffa dem i Kristianstad. Vilket känns bra, men känns ändå så långt ifrån. De tar väl inte mig på allvar och det slutar säkert med att vi får gå över 14dagar eller något 😑😭
14dagar till är en risk för min kropp, att gå 33dagar till är en ännu större risk känns det som, min kropp säger ifrån på allt jag gör. Och frågan är ju, är de verkligen värt att kämpa så många veckor när bebis faktiskt är färdig i vecka 38?
Aja. Jag kan inte göra så mycket mer än att vänta, hoppas och längta.

Den 2/8 hoppas vi på något svar iaf, och har vi tur så har vi fått en tid till csk för bedömning då!

Den må vara gigantisk från sidan, men framifrån syns det inte riktigt lika mycket & bakifrån? Nej jag är faktiskt inte mycket större, jag va ju stor sen innan. 😅
Ankgången avslöjar ju dock mig.😴😂

Puss & kram Emma-Matilda

  • Nära Finja

Gillar

Kommentarer