Varför är det så konstigt att vilja amma?

Som jag skrev i föregående inlägg kommer detta inlägg få några att höja på ögonbrynen. Men jag tänker att där kanske är någon, precis som jag som är i samma sits.


Amning.

Vad säger det dig? Att det är äckligt, att det är naturligt, att det är en märklig sak, något fint? eller vad?
Låt sig att du säger "det är naturligt, det är väl inget konstigt med det."
Vad säger du då när jag säger jag ammar min ettåring.. ? Blev det helt plötsligt en annan sak? För jag har fått den uppfattningen om att det är okej att amma sin nyfödda lilla bebis, och absolut max i några månader för sen ska mat introduceras och därefter slutar man med amningen fortare än kvickt? Varför? Är det för att bebis nu är stor och absolut inte behöver amningen, men istället övergå ni till ersättning/välling de målen där de inte äter vanlig mat/gröt? Eller är det för att ni tycker att det är äckligt att amma ett större barn? Vad är då skillnaden på att amma bebis när den är 2veckor, än när den är 8-9månader? det är ju samma bebis.

Jag vet att jag själv för några år sen höjde ögonbrynen för just att amma ett barn, inte en bebis utan ett barn. Jag har en vän som berättade för mig att hon visste en vars barn ammade när han var 1,5-2år. att han kröp upp i knät och satt själv och amma. Hur sjukt va inte det?
Jag kommer ihåg att jag under graviditeten med Vincent gick med i en amningsgrupp på facebook där jag möttes av bilder och texter där mammorna lät barnen själva bestämma att det ville ha bröstet, oavsett tid på dygnet, oavsett ålder. Där var barn som var 1,5-2år som lekte på golvet och helt plötsligt fick det för sig att de skulle ha bröstet.
amen nej varför tillåter dem det tänkte jag..

Med Klara gick amningen hur bra som helst, från start ammade hon vart tredje till vart fjärde timme dygnet runt i ungefär 4månader. (+/- några dagar där hon hade öknings perioder.) Därefter började vi med smakportioner och ganska snart därefter va det bara morgon, kväll och natt med amningen kvar eftersom hon var väldigt glad för mat. Totalt ammade jag henne i 7,5månader innan hon valde att sluta, hon ville inte längre. Vilket för mig gjorde inget, hon va ju färdig. Hon va ju stor.
Just amningen var en stor press för mig under graviditeten med Vincent, det var något jag verkligen ville skulle funka denna gången med och det började bra när han kom ut. Men sen då?
Åt han vart tredje timme, gick allt bra?
Nej han levde vid bröstet de första månaderna, han kladdade och han bråkade. Där var flera gånger jag var påväg att ge upp, skita i amningen och ge han ersättning. Men han totalvägrade flaska så det var inte det lättaste. Vi kämpade på lite till och när han var lite mer än 5månader fick han upp ögonen för mat. Wiho tänkte vi, men så blev han sjuk och totalvägrade allt utom bröstet.
Vid detta laget hade jag varit inne i denna amningsgruppen på facebook flera gånger om dagen, jag läste, kollade och iakttog. Så många bebisar som levde vid bröstet de första månaderna, så många bebisar som totalvägrade mat när de började introduceras. Så många bebisar som hade närhetesbehovet, samma som Vincent hade/har. Varför va det ingen som berättade för en att det faktiskt kunde vara så? Att det var långt ifrån alla barn som åt vart tredje till vart fjärde timme och att man hade mjölk det var bara det att bebis ville vara nära hela tiden?

Vi kämpade på lite till och kämpar fortfarande vissa dagar på att få i han mat. Det var en period där han åt hur bra som helst på dagen och han fick i sig vad han behövde. Men sen hände det något och han är inte alls så glad för mat längre. Han äter, men det är nog bara för att han måste. Och amningen då?
Jo, han ammas. Jag ammar honom en till två gånger på kvällen och sen oftast någongång under natten och ibland tidig morgon, om han vaknar vid 5-6 så tar han sig en slurk. Vissa dagar får han även en snutt på dagen om han känner för det, så som idag. Vi var stressade imorse och han fick en smoothie i bilen på väg till BVC. Sen efter BVC blev det att vi handla och hela rundan på maxi sa han bo bo, och peka på mig/drog i min tröja. Bo bo kommer från att Klara började säga boobis och det snappa han upp. Han fortsatte iaf att säga bo bo och dra i min tröja även när vi kom hem, så han fick liten snutt. Det var inte mycket han ville ha, men tillräckligt enligt honom.

Och hur känner jag inför det?

För mig känns det inte alls konstigt, förmodligen för att jag är i det och för att jag känner att det är det han vill och behöver och varför skulle jag ta ifrån honom det? Men sen är det nog för att jag läst på, sett och fått berättat för mig att det är inget konstigt att amma sin ettåring. För egentligen är man inte så stor när man är 1år, man är ju fortfarande så liten. Dessutom rekommenderas det att ha amningen kvar under första levnadsåret, eller att man har ersättning.

Amningen är dessutom så mycket mer än bara mat. Det är en trygghet, närhet och så mycket mys. Och för Vincent som inte tar napp, jag då automatiskt blir det ju att jag är hans napp, jag är hans trygghet. Och ja, Roger kan också natta honom, han är också han stora trygghet i livet, men inte på samma sätt.

Många säger att det är därför han är så mammig, att han har så stort behov av mig. Jag tror mer att det är för att det är jag som är hemma alltid, det är jag som träffar honom mest. Hade det varit Roger som hade varit hemma med honom hade han ju förmodligen blivit pappig.

Det jag egentligen vill komma till och avsluta med, vill du amma - gör det. Vill du inte? - ta dig en funderare på varför. Och vill du amma din bebis tills bebis själv inte vill längre oavsett ålder? - gör det!

Det är självklart inte alla som vill och sen är det självklart långt ifrån alla som vill amma en längre period. Helt upp till var och en, det får man inte glömma. Det som blir så himla fel är att folk dömer, folk tittar snett, helt utan anledning. Iaf om du VILL amma, gör det. Skit i alla andra, be dock om råd och hjälp om du känner dig osäker. googla, kolla grupper på facebook. Det har hjälpt mig så himla mycket, och jag vet så många som gett upp innan amningen ens kommit igång för att "det går inte" Något jag med har lärt mig, det går. Det tar bara olika tid innan amningen kommer igång och innan amningen funkar som den ska kan de tar fler veckor. Så vill du amma. Härda ut, det gör ont. det är jobbigt och det är fruktansvärt ibland. Men det är också så himla mysigt, det är så mycket mycket mer än bara mat. Glöm aldrig det.
















​🎀

Puss & kram Emma-Matilda

Gillar

Kommentarer

manellacentio
manellacentio,
Super bra inlägg!
Jag önskar så att jag hade kunnat amma mer än vad det gick. Jag var fortfarande sjuk efter förlossningen, sonen ville inte riktigt ta bröstet. Det ena tog han men inte det andra. Jag hade inte den tillräckliga mängden som han behövde så jag varierade amning med ersättning. Funka jättebra. Jag kände pressen överallt att bröstmjölk är bäst, man ska amma. Jag försökte verkligen men vid 4 månader var han mer inne för smakportioner och gröt så jag trappade ner amningen. När han var 5 månader slutade jag amma.
Första månaderna efter födsel kämpade vi med två öroninflammationer, kikhosta samt kolik. Jag önskar verkligen att jag hade kunnat amma mer. Hoppas på framtida barn att jag ska kunna mer och längre.
nouw.com/manellacentio
Manuela
,
WHO rekommenderar att man ammar (vid sidan av kosten) i minst två år.