Dessa är numera förrätten före varje måltid för Melissa. Jag hoppas innerligt att dessa hjälper henne, för fy för att se henne ha ont 😩

Förmiddagen har i största del bestått av skrik och gråt. Magknip och frustration. Men nu sover det lilla hjärtat, och förhoppningsvis kan hon ha ro och sova någon timme nu och få tillbaka lite krafter. Det hörs dock inte som hon sover sådär jättegott, och genast ångrar jag mig att jag faktiskt la ner henne i vagnen iaf. De andra gångerna hon somnat på förmiddagen har jag lagt ifrån mig henne och då har hon vaknat bara efter någon minut - i skrik 😔

❤️

Godmorgon!
Idag börjar allvaret för oss igen, Roger börjar jobba och vi ska klara oss själva. Vi fick vad Roger kallade det lite inskolning i måndags när han va inte och jobba på eftermiddagen, men det är ju ändå inte samma sak som att ha hela dagen själva.

Ligger just nu kvar i sängen. Ska alldeles strax gå upp och fixa fram frukost till barnen och väcka dem. - alla tre sover 😁 minsta börjar dock vakna men det är väl för att hon har maten för nära och magen börjar nog bli hungrig 😂

Planerna idag är inte många och barnens mående får nog styra det. Klara har blivit jätteförkyld, vet dock inte hur det artat sig under natten så kanske hon inte ens ska till förskolan idag. Återstår och se!

Nu är det tid att gå upp iaf så allt inte kör ihop sig för oss sen innan vi ska gå vid 9 🙈

Att varje natt behöva vakna upp flertal gånger i panik och känslan som hänger över en "andas hon?". Jag kollar till Melissa femtioelva gånger i timmen när hon ligger och sover på dagen och på natten trots att hon inte vaknar mer än en fjärdedel av gångerna så vaknar jag för att kolla till henne, känns på henne och höras henne andas.

Kanske är jag löjlig, kanske är där någon mer än mig som känner så.
Jag är rädd för att hitta henne, att hon inte andas. Paniken, rädsla & sorgen.

Hela graviditeten med Melissa va jag rädd att något skulle hända, jag va rädd med de andra två också men inte alls såhär. Kände lite att jag hade fått gå genom två "felfria" graviditeter och förlossningar, varför skulle det bli bra en gång till. Och nu när hon väl är ute så är det denna oron. Och där är det väl lite samma. Det har gått så himla bra med de andra två, dem lever och mår bra. Vad är det som säger att vi ska få den lyckan en gång till?

Jag vet att jag inte ska gå runt och tänka så. Men jag gör det, inte hela tiden men mycket. Får helt enkelt bara hoppas att det inte händer något 🙏🏼.

Älskade fina Melissa, om du bara visste hur stark kärlek är till dig.
& och självklart till dina fina syskon! ❤️