![Gå till ,[object Object]](https://nouwcdn.com/v303/u/177/1204177/52/202009182251042114.jpg?version=202007&width=375)
Att äcklas av sig själv.
För många är det en självklarhet, för andra är det desto jobbigare.
Mig är det ingen självklarhet utan för mig är det extremt svårt, att inte väga det jag vill. Och det är inte bara vikten det handlar om, för det är så mycket mer. Det handlar om att tycka om sig själv, tycka om att klä sig och framförallt att känna sig bekväm utan kläder och det gör jag verkligen inte. Detta resulterar ju i så mycket mer än att bara mitt självförtroende är dåligt, det smittar av sig på glädjen, energin och allt annat som ska få vardagen att fungera och nu undrar ni ju såklart, varför jag inte gör något åt det? Det är där självklarheten inte är så självklar alla gånger.
Jag har försökt många gånger, jag har gjort olika dieter och jag har kämpat, jag har börjat träna, jag har försökt hitta något som passar mig. Utan några större resultat. Jag måste se resultat direkt, gärna för mycket än vad man kan förvänta sig.
När jag gick med i Viktväktarna innan jag blev gravid med Vincent var motivationen på topp, den var ännu mer på topp när jag första veckan gick ner över två kilo, wiho tänkte jag och kort därefter blev jag gravid och kunde inte längre följa Viktväktarna. Inte mig emot, just då. Trots att jag hatade min egen kropp, jag kände mig som en elefant och lovade mig dyrt och heligt att jag skulle göra något åt det när Vincent kom ut.
Och det försökte jag. Jag gick in med en fegchansning för jag var rädd att amningen skulle kvaddas, och har väl inte kört all in någonsin sen dess.
Och varför? Ja jag har nog skyllt på amningen, men jag tror någonstans att jag inte kunnat gå in helt för jag är rädd för det jag förlorar, sötsaker, kakor, god flottig mat osv.
Och egentligen borde Viktväktarna vara ett superbra alternativ för mig, för där får jag äta nästan precis vad jag vill. Det handlar mest om att tänka om och välja rätt, men att man kan unna sig. Och varför har jag då inte gått all in redan från början?
Jag vet faktiskt inte, jag kan helt ärligt säga att jag kanske inte varit tillräckligt motiverad till att rasa i vikt för mat är så himla gott. Godis är så himla gott.
Jag har till och med gått i tankarna på att jag skulle söka hjälp för mitt matberoende, mitt hetsätande. Ja det är sant, jag hetsäter. Men är nog någonstans rädd för att själv inse det, inse att det jag gör är så himla fel och att jag hela tiden lurar mig själv.
Men vet ni, nu är det slut på det. Jag har kommit till en punkt där jag själv har insett att det inte går att fortsätta såhär. Nu har jag ett mål och jag ska dit. Och när jag väl kommer dit kommer jag belöna mig själv, såklart inte med godis eller annat gott utan med något jag verkligen vill ha. Kanske ett klädesplagg, eller något annat som jag verkligen vill ha.
Troligtvis behövs en ny garderob när jag nått målet, men sen vet jag ju också att jag kommer vinna en helt ny garderob genom att gå ner i vikt för mer än hälften av alla kläderna i garderoben är för små, de sitter inte bra eller så får jag inte ens upp/ner de..
Målet är inte en speciell vikt egentligen, utan det är mer att jag ska kunna se mig i spegeln och tycka om det jag ser. Vilket jag i nuläget aldrig kommer kunna göra därför krävs en viktnedgång. Jag ska i min viktnedgång lära mig att tycka om mig själv, med och utan kläder. Jag ska lära mig hur och vad jag ska äta för att må bra och för att inte gå upp 3kg ena veckan, sen ner 2kg andra veckan. Sen är väl självklart också målet en siffra, eller två. Men det är inte det som är huvudsaken för det är kanske så att jag inte kan gå ner 20kg utan att se sjuk ut. Jag vill se hälsosam ut, och känna mig snygg.
En gammal bild.
